estebananazen

Allt är uppochner, ingenting känns okej, nu när jag tänker efter så vill jag titta på hur allting ser ut idag, hur ser det ut efter allt som hänt?
Hur kan den lilla sekunden förändra så mycket för oss andra egentligen?
Vi stod beredda att falla allihopa men ändå var det bara en som föll.
Varför?

Hjärtat klappar sedan lugnar det sig, sedan är det igång igen. Ingen vet hur det känns i och med alla känner olika inför döden. Alla känner olika med alla saker och ting, känslor och så.

Igår för fyra år sedan exakt, kom det värsta någonsin, min bäste vän skulle begravas, den 21 mars 2009 gick hon bort och den 7 april 2009 fick vi vittna det jobbigaste någonsin. När Lina fick flyga iväg från oss. Igår gjorde allting ont och ju mer jag kollade på datumet på mobilen, ju mer ville min kropp lägga sig ner och dö ett tag. Allting var konstigt, jag kunde inte tänka, det stod stilla allting. Det har gått en lång tid, men 4 år är rätt länge, jag har fortfarande inte varit vid graven, jag vill inte ge ett sista farväl. Det känns fortfarande overkligt att hon ligger och vilar medan vi andra är kvar ovanför henne. Jag visste inte den 21 mars 2009 hur jag skulle fortsätta leva igen, men steg för steg har det gått och visst faller man tillbaka ibland. Allting gör ont. Till och med idag känns det i bröstet. Jag saknar henne fortfarande lika mycket och jag kan fortfarande tro att hon kommer tillbaka ibland. Detta kommer ta tid att läka, det vet jag om. Men jag är redo att försöka glömma det som hänt henne och våga inse att hon svävar ovanför oss.
Jag älskar och saknar dig vännen!
7 april 2013, känns tungt. Jag väntar fortfarande på att se dig..