estebananazen

Jo, för att jag skall kunna berätta det behöver jag gå tillbaka till när jag började första året på gymnasiet på Kunskapskällan, tillsammans med människor av Alla personligheter, som idag är en del av min vardag.

 

Mitt liv har inte varit lätt med det har heller inte varit jättesvårt, alla människor gör misstag och alla gör fel, vilket leder till fel beslut som tillsammans med sina misstag leder till att man behöver mycket hjälp till att åtgärda sina fel. Jag började inse att jag valde fel och gjorde fel när jag började första året på gymnasiet på Kunskapskällan och började öppna ögonen mycket mer, längre än vad min rädsla lät mig göra, tillslut var jag så öppen med allt att jag såg nya möjligheter dagligen och jag kunde släppa in mer människor i mitt liv utan den där rädslan av att förlora dom, då man kan öppna sig så mycket så öppnar man sig för att hitta allt som var på riktigt, ja, till och med min egen vardag. Så för att uppskatta det lilla man har, så behöver man börja på det lilla som finns runt sig just i det ögonblicket, det kan vara familjen, vännerna, nytt jobb, det jobbet man har, där man bor, där man kanske vill bo, det man pluggar, det man vill plugga, jag valde ny kärlek, nytt förhållande. När jag insåg att jag var ute efter en ny kärlek, dök det upp en ny när jag minst anade det.

Den nya kärleken fanns där men jag visste inte hur jag skulle nå den utan att verka dum, dum att kasta mig ut i det vilda och som ni vet så skrev jag tidigare inlägget "Kasta dig över räcket". Det är det vilda man egentligen behöver göra för att nå sig själv till målet, den handlar om när människor är för rädda för att göra misstag istället för att bara prova det. Jag skulle inte låta detta vara ett misstag, men trots det så väntade jag ganska länge i hemlighet, faktiskt enda fram till andra året på gymnasiet innan jag vågade säga något. Jag satt då fast i ett ganska tråkigt förhållande och ville komma ut med något nytt, jag visste att jag var ämnad för något mycket bättre, kanske till och med det bästa, så när man slår klackarna i taket, hög musik, goda människor omkring mig så skickade jag det sms som jag hade hoppats på skulle nå hans hjärta, med storm, men även med förvånande min för att det var jag som skickade det. Det gjorde det, det slutade med att han tog tag i min dåvarande pojkvän och berättade och visade, det slutade med att vi fick ljuga ihop något riktigt bra jag och en väninna till mig för att det inte skulle bli kaos. Men det slutade bra och jag gick tillbaka till mitt vanliga jag, hoppande på att jag skulle bli kasta över till hans famn, hans kärlek, för det var det enda jag tänkte på, hur det skulle vara att vara just hans. Jag började sen hoppas på att han glömt mig, att han glömt vad som hände den kvällen, jag försökte sluta tänka på vad som skulle hända och hur jag skulle fortsätta vara i hans närhet, det kanske låter dumt, men jag hoppade av skolan, andra året i April 2012, sen slutade jag gå till skolan, innan dess under dessa två år försökte jag vara borta så mycket, för att den hemliga kärleken blev för mycket, jag visste att jag snart skulle hamna i depression om jag inte tog tag i det.

Midsommar kom och jag hade laddat med extra mycket energi för att orka vara den jag alltid varit. Det kom människor efter människor, men till sist dök han upp utan förvarning och det sved, försökte hämta andan tills den till slut inte ville göra det längre, så kom kvällen och jag fick den kyss jag velat ha väldigt länge, sedan kom det flera. Flera. Sedan var det över, så fort det börjat lika fort tog det slut. Jag visste att jag inte hade gjort ett misstag utan det blev ny historia att skriva en ny berättelse om, ett nytt kapitel i en ny bok som skulle handla om vad man uppskattar mest av varandra i en ny början, en ny start.

Att uppskatta varandra handlar inte om vad ni gör på dagarna tillsammans eller hur ni väljer att spendera den tillsammans, utan hur ni framför eran historia i minnen, hur ni kan känna varandra genom att vara nära varandra genom att visa istället för att säga att ni älskar varandra.

Hur ni väljer att spendera er tid är upp till er, okej, men kom ihåg att det lilla ni gör kan göra så mycket för den andra, jag vet.

 

Jag sitter idag och väntar barn med den pojken jag berättat om, den pojken som fick mig att inse att det som finns på riktigt finns långt bort men ändå så nära, att det man gör för varandra behöver man inte minnas förevigt det kan man minnas en stund, en kort sekund, så länge man vet att den fanns där. Att det ni gör varje dag. Kan ändras på en sekund, så se till att uppskatta det ni har, för ni vet aldrig när den sekunden kommer, när den lämnar en sida av minnen från er bok, istället för att kunna få skriva en ny historia.

Jag uppskattar min man dagligen, han behöver bara finnas i närheten av mig och så kommer jag ihåg hur mycket han har förändrat mig från den jag var till den jag är idag, det har tagit tid men tid kommer finnas om man uppskattar varandra.

Min man behöver bara stå framför mig så vet jag att det är han jag vill dela livet med, att när hans förstfödda föds och blir äldre så skall jag berätta om uppskattning, om kärlek, hur viktigt det är att kunna luta sig på någon och lita på någon och känna sig trygg i deras famn och deras förtroende, allt handlar trots allt inte om sig själv utan vad du gör för andra som gör att du satt minne hos dom för livet, dem kommer inte komma ihåg hur du såg ut tillslut men de kommer komma ihåg vad du gjort för dom, det är det som är uppskattning och det är det som är förtroende, kärlek och att någon kunnat lita på dig lika mycket som de kunnat lita på sig själva, det är trots allt det som självförtroende byggs på, lita på någon som kan stötta dom vad dom än vill gå igenom och det är det som får en att känna sig trygg, vacker, älskad och modig.

Det är så jag ser min man, som en vän jag alltid kan lita på, älskar, trygg hos, alltid modig för min skull, alltid lika vacker i mina ögon, en man jag blev hemligt kär i.

Jag såg på när han växte och blev den han är idag, trots alla hinder på vägen, så såg jag hur stolt han var, hur han kunde visa mig att man viljan till det man vill bli, trots hål i marken, hinder på vägen och hur hårt man än skulle falla mot marken, så stod han ändå upp för den han var, han har inte ändrats från det han var när jag blev kär i honom första året på gymnasiet och han har inte ändrats idag, när vi håller på att bli en familj.

Han är samma jag som jag alltid älskat. Det är en man alla skulle drömt om att ha, men inte alla får. Jag uppskattar min man hela tiden, nu är det dags att du också gör det, vare sig det är din vän, flickvän, pojkvän, sambo, fru eller man. Se till att uppskatta dom nu, innan tiden tar dom ifrån oss, v behöver dom trots allt och vi är värda det bästa vi har, vi är omringade av de som älskar oss allra mest, hur hade det sett ut om dom inte är där längre...?